Flurriburr

Natten till tisdag den 22a november runt 01.00 vaknar jag av smärta i magen. Går upp på toa och försöker lägga mej igen. Det går inte att somna om. Kan inte ligga ner varken på rygg eller sida. Försöker sätta mej upp, men vi har inge bra stöd bakom sängen. Smärtan tilltar och jqg måste ställa mej upp när den kommer. Det är här jag inser att det nog kan vara värkar. Så jag går upp och sätter nej i soffan istället där jag sitter bekvämare och kanske kan försöka slappna av. Värkarna kommer ungefär var 6:e minut.
Där sitter jag till ungefär 04.00 med ganska regelbundna värkar och då väcker jag Alex. En liten stund senare ringer jag även förlossningen och talar om att jag har värkar och tiden emellan. Hon talar om att jag får ringa in igen när de är fyra stycken på 10 minuter.
Jag håller ut till ca 08.00 på morgonen men sen orkar inte jag med smärtan längre. Ringer in och säger att det gör för ont och iallafall måste få något som lindrar och eventuellt något att sova på. Hon säger att vi får komma in.
Så vi packar ner det sista, åker å lämnar en nyckel till svärmor, hämtar Hugo (då hon talade om att svärfar var hemma sjukskriven) och kör honom till dom.

Kommer in till förlossningen lite innan klockan 9 på morgonen. Blir liggandes med ctg och fick en undersökning. Visade sej att jag var öppen 3 cm och bebis hade nu fixerat sej. Slapp åka hem och fick ett rum på förlossningen. Här hade jag nu så ont att jag grät vid varje värk. Till slut fick de in lustgasen och jag kunde koncentrera mej på att andas, lite mer än smärtan. Ett litet tag senare kom de även och gav mej epiduralen. Då försvann i princip all smärta och jag kunde gå omkring utan tårar.
Alex och jag satt så och väntade. Spelade lite kort, han åt lite, vi gick omkring på avdelningen och försökte få tiden att gå.
Ungefär vid 23-24 tiden kom de in och tog hål på hinnorna så vattnet gick. Då fick jag sätta mej på pilatesbollen och försöka hoppa ner bebisen lite grann. Vid det här laget hade jag nog överdoserat epiduralen lite grann då jag inte hade någon känsel alls i benen! Alex och en barnmorska fick hjälpa mej ner och sen upp i sängen igen.
Efter de tog vattnet började jag få otroligt ont, epiduralen hjälpte inte och lustgasen använde jag nog mest för att andas.
Vid 01.00 sa de att jag var fullt öppen och kunde börja krysta. Det var den värsta smärtan jag har varit med om, krystvärkarna. Det var jättesvårt att försöka krysta sej igenom smärtan. Ibland gick det inte. Jag grät. Jag sa flera gånger att jag inte skulle orka, att det inte skulle gå.
Höll på till ungefär 02.30 tills en läkare kom in och tog prover på bebisens huvud. Det visade sej att bebis började bli påverkad av allt och stressad så det började bli bråttom. De försökte med sugklocka men bebis rörde sej inte alls.
Det var nog fyra barnmorskor, en läkare, Alex och jag i rummet. Det enda jag kan höra är en massa prat sen ordet "snitt" och jag rullas iväg. Jag har vid det här laget ren panik och förstår absolut ingenting av vad som händer. Gråter och har ont och rullas iväg till en operationssal. Bli flyttad till en annan säng och får narkos.
Helt plötsligt vaknar jag upp någonstans. Ensam. Förstår ingenting. Vart är Alex? Vart är bebisen? Mår den bra?
Till slut kommer en barnmorska eller sköterska och kollar till mej när jqg börjat vakna till, vid ungefär 6 på morgonen. Berättar att det blev en liten pojke. Min älskade lilla Hjalmar. En frisk pojke på 4235 gram, 55 cm och ett huvud på 37 cm som kom ut kl 02.59 den 23:e november. Så det var ju inte så konstigt att han inte ville ut när han var så stor.
Efter ett tag hör jag hur de kommer. Alex och bebisen. Alex har ju såklart varit orolig för mej under hela tiden, men fick samtidigt hålla Hjalmar hans första timmar i livet. En upplevelse jag ändå är glad att han fick ta del av.

Sen blev vi rullade till ett rum på BB. Fick förklarat för mej vad som hände, att det blev ett urakut kejsarsnitt och att jag förlorade ganska mycket blod under operationen (1300 ml tror jag de sa).
Visade sej även att jag lyckades åka på en infektion i magen av det hela. Så vi fick inte åka hem förrän på lördagen.
Blev alltså några dagar på sjukhus med kanyler, nålar, dålig tv och sjukhusmat
Men jag är otroligt tacksam att Alex kunde stanna kvar med mej och ville göra det. Utan honom hade jag nog mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.
Hann under dessa dagar oxå bekanta oss med denna nya lilla varelse. Försöka tyda alla signaler och bara titta på honom, mysa.
Så stark redan, han lyfter på nacken och håller den uppe så länge!

Till slut fick vi åka hem. Hem till vårt hus, vår säng, vår mat och vår Hugo. Som jag saknat Hugo under dessa dagar borta från honom. Han var såklart väldigt intresserad av bebisen, svansen gick i ett när han fick nosa på honom. Han har ju aldrig mött en sån här liten sak.

Nu gäller det att försöka anpassa sej till det här nya livet. Med hund och med barn. Som föräldrar, en mamma och en pappa. Livet som en familj.